Alltså det finns en blogg som, i bloggvärlden, är det finaste jag vet. Hon skriver och fotograferar på ett sätt som går rakt in i hjärtat. Och nu har hon skrivit ett inlägg som ni bara måste läsa, om vuxen vänskap, och barnvänskap som beskriver så på pricken hur det känns.
Minns ni? Och håller ni med?
Vore det inte förbannat härligt om man kunde våga det där. Våga säga ”jag tror jag tycker om dig så fasligt mycket och när du skrattar skrattar jag också bara för att, och jag tror att du kan tycka om mig också eller jag hoppas det – ska vi testa?” till någon man nyss träffat. Som man tror att man skulle kunna bli riktigt bra vän med. Kanske skulle man våga det nästa gång. Precis som Maja som i torsdags satt med brunbrända ben dinglandes i trädet hos grannflickan med långt ljust hår och fnissade och busade med pojken i huset bredvid. En flicka och en pojke hon aldrig hade träffat för en och en halv vecka sedan. Som hon utan att tveka springer hem till och har filmkväll hos eller spenderar timmar på gatan tillsammans med. Kanske skulle jag gå över till den där grannfrun som verkar så härlig och charmig och glad och som man bara instinktivt vill krama om och fråga om hon vill ta en fika, bara sådär. Kanske skulle jag våga.
Anna Magdalenas 